Jag blir mer och mer säker på att vår bebbe är en flicka. Det har jag känt sen början och känslan är fortfarande lika stark. Hon/han har ju aldrig velat visa något då vi varit på ultraljud men idag då vi hade lite extra tid över på jobbet så kollade vi med två arbetskompisar och fick faktiskt se från en bra vinkel. Vi är ju inte precis erfarna och vet inte riktigt hur det brukar se ut på ultraljudet men varken några stora bollar och/eller en penis som dinglade syntes som det gjort på en annan arbetskamrat. Om jag skulle gissa från det vi såg så är det en flicka.

Även om jag har stark känsla för det så håller jag öppet att det lika bra kan vara en pojke. Man ska inte vara för säker :)

22+4

Det är väldigt många som har en bloggflytt på gång och jag har funderat på samma. Men vart? Några tips tas med tacksamhet emot.

Kommer till syster och greger och hinner bara nämna att jag är hungrig så börjar vickan göra en kakao-banan milkshake åt mig. Jag är bortskämd.

Tänkte berätta vidare hur det gått med den telefonförsäljaren jag skrev om.

Han ringde upp Sebbe i måndags. Försäljaren blev visst ganska arg då Sebbe inte gick med på att vi ska betala. Sebbe orkade till slut inte höra mera skit och anklagan och slängde på luren. På måndag kväll kl 22 kom det ett meddelande till Sebbes telefon, som var menat till mig, var försäljaren frågade hur han kan få tag på mig för det går inte att prata med min man.

Tisdag var det tyst men på onsdag morgon kom det igen ett meddelande till Sebbes telefon, även det menat till mig,var han frågade när han kan få prata med mig. Nu idag lyckades han hitta min telefonnummer och jag hade plötsligt två missade samtal. Jag hade ingen lust att ringa upp så jag skickade ett meddelande var jag skrev att jag är ledsen om det blivit ett missförstånd men han har aldrig gett mig chansen att förstå att han sålde något och att vi inte kommer betala räkningen.

Som svar fick jag att han kan ge oss 60% rabatt men vi har ju inte velat ha något från det företaget så varför skulle vi då gå med på det? Han avslutade med att om vi inte går med på det som går de vidare och det kan bli dyrt för oss båda.

Jag svarade aldrig på det meddelandet och kommer inte göra det. Vi ska nu vänta och se om det kommer en påminnelse eller något sedan då förfallodagen på räkningen gått ut. Vi har pratat med advokaten och kan ta kontakt med honom direkt om det är något så vi känner oss trygga i det här men man blir ju nog ganska så förbannad!

Jag är nöjd! För er som inte läste min blogg ännu i våras så ska jag dra en snabb version av vad jag haft. I högstadiet började pulsen rusa iväg upp i 220slag/minut helt plötsligt. Det fanns inget samband med gångerna och jag var tvungen att fara till akuten varje gång. Två gånger vände de helt om rytmen så hjärtat.stannade till för en jättesuperkort stund och sedan.började slå igen.

Våren -04 var jag på en kateterablation til Helsingfors. Jag hade två nerver, istället för en, som gav impulser till hjärtat. Fick veta idag att det är ganska vanligt man har två nerver men oftast är den ena ”oaktiverad”. Inte i mitt fall då så de brände av den extra nerven.

På flera år hade jag inga symptom men förra våren kom de sakta mak tillbaka och sen sommaren har jag i princip haft extra slag varje dag, ofta 5-8ggr per dag känner jag av dem. Vissa gånger känner jag även hur hjärtat försöker rusa iväg till 220slag men inte riktit lyckas ännu.

Läkaren var jätte förstående. Hon började fundera lite på min höga puls också, jag har sen ablationen haft väldigt hög puls. Mitt på dagen då jag arbetar, sitter framför datorn då, slår det 90-100 slag/minuten. Både rytmen och pulsen ska nu följas upp med holter, jag ska alltså ha på mig en slags ekg-maskin i ett dygn. Ska få den om ca en månad. Möjligtvis blir det en till ablation sedan om de får tag på nå av de här störningarna under dygnet de följer. I år börjar de göra ablationer i Vasa så det passar ju bra.

Ni alla som följde min blogg förra våren vet att jag hade lite rytmstörningar av nåt slag. Det håller fortfarande i sig och nu äntligen sitter jag i väntrummet till läkaren. Jag är väldigt nervös efter en lång väntan. Tänkt om läkaren inte tar det på allvar och jag får helt enkelt ha det såhär varje dag. Borde inte tänka så negativt men det är väl nervositeten som tar över.

Det är sällan jag kör bil ensam numera. Vi samåker till jobbet och ofta om jag ska nånstans så har Sebbe ärenden på samma gång och vi kan samåka även då. Men, ibland kommer gånger jag åker själv nånstans och får passa på att höra på den musik jag vill på hög volym. Vi är nämligen inte så förtjusta i varandras musiksmak så när vi samåker är det radion som gäller. Råkar den ena av oss ha lämnat på en skiva i bilen när vi nästa gång far nånstans byter den andra snabbt till radion och ibland lägger till en dum kommentar.

Tacka vet jag radion.